Hur man än försöker finnas där för alla, är det alltid någon som inte är nöjd. Jag är tjejen som alltid sätter alla framför mig, hon som alltid tänker först på mina nära och sedan på mig själv.
Jag har stängt av mina egna känslor för att göra andra glada, jag har accepterat saker som jag egentligen inte mår bra av för att se mina föräldrar lyckliga.
Era val har fått mig att gå ner i botten, men jag har kämpat mig upp, men känns som att jag sakta sjunker ner gång på gång och måste kämpa mig upp igen.
Mitt liv känns som en evig kamp om att inte dras ner under vattnet igen på grund av besvikelser.
Jag har verkligen börjat stänga av känslor och har slutat ha ångest/skuldkänslor för saker jag tidigare hade det för, jag har börjat bli känslokall.
Bara för att jag är så rädd att bli sviken eller sårad, så känns det bättre att inte visa några känslor alls och bygga upp en mur omkring mig.
Jag stänger av istället för att släppa in folk när det känns som att dom kommer för intimt in på mina känslor.
Jag försöker sätta ner foten för att visa att jag också har gränser, men det är så svårt när man aldrig har gjort eller behövt göra det.
Jag känner mig så dum när jag sätter gränser, men vet att jag måste börja göra det för att inte bli sviken och sårad av människor i min omgivning.